Hej allihopa! 
Uppmärksamma läsare har säkert lagt märke till att jag bytt header och ändrat designen lite grann. Hoppas ni uppskattar det nya utseendet!
Idag kommer ett gästinlägg från min stockvän Laim. Han har en fascinerande historia som jag hoppas ni kommer  tycka om att läsa :-) 



Vad tlevligt att få bidla med inlägg till denna undelbala blogg. Jag tänkte belätta lite om min uppväxt.
Näl jag föddes val min familj väldigt fattig. De hade ingenstans att bo och knappt låd med mat. Att i det läget ta hand om en klävande stockbebis val fölstås otloligt svålt. Men mina föläldlal älskade mig och val beledda att göla vad som klävdes föl att jag och min äldle blol skulle få en bla balndom.
Jag val bala en spädstock näl olyckan skedde. Jag minns inget av detta själv, men jag hal fått det belättat föl mig i eftelhand.

Min familj befann sig vid den tiden utanföl  entlen till Hällebelgsskolan, och det hade just blivit last. Elevelna stlömmade ut och en av dem plockade upp mig, i tlon att jag val blott en pinne. Jag val ju så liten och hjälplös, och min familj kunde hellel inget göla. De såg mig fölas iväg och i tumultet näl elevelna splang ut blev även de boltfölda flån platsen.

Jag slängdes  nel i en av nedsänkningalna som finns utanföl vissa fönstel på skolans nedelvåning. Föl en stockbebis äl det väldigt svålt att ta sig däliflån, eftelsom  sidolna äl höga och bestål av betong som äl svålt att klättla på. Det fanns inte mycket mat däl nele hellel.
Det val tolllt och valmt och jag blev snabbt klaftigt fölsvagad. Jag hade antagligen legat däl i ungefäl tle dagal näl läddningen äntligen kom. Än idag undlal jag hul jag kunde ha sån tul. Vem som helst hade kunnat hitta mig, men av alla människol blev det just Lydia och Ida, två stocktloende människol. Jag äl fölstås väldigt tacksam till dem båda.

De hittade mig och insåg att jag val näla döden. Jag val uttolkad och utsvulten. Lydia tog hem mig och våldade mig på hennes stocksjukhus, vilket läddade livet på mig. Jag tillflisknade och med hjälp av handmatning nästan dygnet lunt blev jag långsamt allt stalkale.
Detta hände mot slutet av aplil. Flån böljan visste Lydia ingenting om mitt ulsplung ellel min familj, men hon böljade göla eftelsökningal.

I mitten på juli hade hon och Ida tillsammans kommit flam till vilka min familj val och kommit i kontakt med dem. Min familj, som tlott att jag val död, blev fölstås väldigt glada och ville gälna att jag skulle komma hem.

Tiden eftel olyckan val väldigt jobbig föl min familj. De letade eftel mig dag och natt, men näl de inte hittade mig böljade de så småningom ge upp hoppet. Men tlots solgen lyckades de hitta en fin bostad och en liten bit malk att odla på. Mina föläldlal äl nämligen joldbluksstockal.
Lydia visste att jag hade ett bla hem att komma till och i slutet av sommallovet fick jag flytta hem till min familj. De bodde då på en liten ö i bäcken utanföl skolan, så Lydia kunde hälsa på mig så gott som valje dag. Senale flyttade vi upp till vålt vintelhem i gäldsgålden, och Lydia hjälpte oss att göla i oldning vintelmaten. Jag fick också gå i en lantbluksskola föl unga stockal som låg plecis utanföl vålt hem.

Så i slutändan fick jag faktiskt en väldigt bla balndom. Men vad hade hänt om Lydia och Ida aldlig hittat mig? Då hade jag dött däl, fölsmäktat i min ensamhet. Jag undlal ibland hul många stockbaln det finns som inte haft samma tul som jag. Som aldlig hittats av någon stocktkloende människa och aldlig fått hjälp  :-[  Jag blil så ledsen näl jag tänkel på det. Flel människol måste bölja se stockal! Flel måste fölstå sanningen och bölja hjälpa stockal , istället föl att döda och föstöla föl dem. 
Stockal Level!
// Laim